Det är supervalår och oavsett om jag vill eller inte kommer jag att översköljas av politisk reklam. DN hade en artikel för några veckor sedan där de uppskattade att de politiska partierna ska lägga 340 miljoner på reklam under 2014. Det är ju lovande i sig, men jag är orolig för att jag som vanligt kommer att bli besviken. Politiska partier är överlag obegripligt dåliga på att skapa reklam som verkligen berör. Och det trots att de har alla förutsättningar att lyfta fram kraftfulla emotionella budskap som människor verkligen tar till sig. Medvetet eller omedvetet.

Men det finns undantag. Den politiska reklam som får mitt hjärta att slå dubbelslag är en kampanjfilm som legendariska the Tuesday Team tog fram under amerikanska presidentvalet 1984. Sittande president Ronald Reagan vs tidigare vice-presidenten Walter Mondale. Kalla kriget, stjärnornas krig och ett USA som sakta börjar återhämta sig efter 1970-talets energikriser.

Jag inser att det är dumdristigt, på gränsen till korkat, att hylla en Reagan-film, men när det kommer till politisk reklam är det omöjligt att komma förbi ”Morning in America”. Även om den togs fram av en republikansk president med ett kontroversiellt eftermäle.

Precis som all bra reklam är det svårt att rationellt motivera varför jag smälter för den just den här reklamfilmen. Jag har spontant flera negativa associationer kopplade till Reagan och jag brukar dessutom fnysa åt smöriga stråkar och den obligatoriska amerikanska nationalismen. Men här är det bara att hissa vit flagg, då samtliga försvarslinjer rämnar.

Om jag sätter på mig den kommunikationsteoretiska hatten tror jag att en nyckel till att filmen biter så på mig är att den är positiv och inspirerande, vilket är ovanligt när det kommer till politisk kommunikation. USA är här också på väg ut ur ekonomisk kris och sannolikt fanns det ett sug efter goda nyheter. Väljare var trötta på att matas med problem och gillade att den här reklamfilmen bröt mönstret. Filmen lyckas också blanda upp rationella och emotionella budskap på ett diaboliskt effektivt sätt. Men det viktigaste tror jag är att den inte slår mot någon specifik motståndare. En klok person har berättat att en nyckel till riktigt effektiv till politisk kommunikation är

Stay strong in what you believe in but be a good enough person so that the people who disagrees with you still likes you.

Och just det lyckas Reagan med. Visst finns det någon passning till Mondale, men överlag förstärker filmen på den optimism som USA börjar känna. Och resultatet var överväldigande. Reagan vann med en största marginalen i historien, mycket tack vare ”Reagan Democrats”. Han lyckades få med sig en stor mängd traditionella demokrater, som framför allt gillade Reagans försvars- och ekonomiska politik. Det är mycket möjligt att många av dessa ”Reagan Democrats” aldrig öppet skulle erkänna att de valde att lägga sin röst på Reagan, men ofta är det lättare att förändra ett beteende än en attityd.

Och vem kan klandra dem? Jag vet väldigt lite om amerikansk politik i allmänhet. Jag vet ännu mindre om livet i USA under den amerikanska presidentkampanjen 1984. Men jag vet att den här filmen gör mig väldigt sugen på att rösta på Ronald Reagan.